Att Palko är en superkänslig individ har jag förstås vetat sedan den dag jag fick honom, jag var runt 17 år, han var 3år, så det är ett bra tag sedan.
Men att det skulle ta så många år tills jag faktiskt äntligen kunde rida honom ordentligt, och att det beror så på hans känslighet kunde jag nog inte föreställa mig.
Tänk vilken fantastisk ridhäst han hade kunnat vara idag om jag hade den kunskap som jag har idag! Vilken resa vi har gjort när jag tänker tillbaka på det, men jag har ju också lärt mig otroligt mycket på vår resa, och ännu mer kommer jag få lära.
Här är Palko sommaren 1999, då han var tre år gammal.
Ibland får jag frågan om vilken häst jag känner mest för, vilken som är min häst…Jag brukar ha svårt att svara på det, då jag har så många favoriter här på gården. Men nu, så här år senare så förstår jag att om jag måste välja en ”favortihäst” eller någon jag känner extra för, så är det kanske Palko jag gillar mest att umgås med, och så har det nog alltid varit egentligen. Om jag exempelvis ser på den häst som har fått mest saker, vilket kan betyda att det är favoriten, så är det är ju Palko.
Vi har hållt ihop så länge, känner varann så väl och han är precis en sådan typ av häst som jag brukar beskriva som min typ. Känslig och kvick, och det ÄR ju en svår typ av häst. Men ju längre man håller på desto mer inser man att det ÄR svårt att rida och att det kräver ett oerhört fokus och jobb.
Nu är Palko 20 år och som han har mognat. Står utan problem i box på en tredagars kurs, utan att härja i boxen och kommer relativt snabbt till ro i arbetet även med flera andra hästar i ridhuset och med hästar som kommer och går.
Christina och Palko
Borta bra, men hemma bäst! Palko hemma i sin hage med Per som granne i hagen bredvid.
