Då och då händer något som gör en påmind om hur viktigt det är att leva i nuet, att allt är föränderligt. Man blir påmind om att man som vanligt har fastnat i ekorrhjulet igen och glömt bort att njuta just här och nu.
Ibland stämmer uttrycket ”Man saknar inte kon förrän båset är tomt…” I detta fall är kon vår fina häst Breziqa. Uttrycket stämmer väl inte ordagrant eftersom Breziqa är en häst, och hans bås är inte tomt, för han är fortfarande kvar hos oss. Egentligen är det inte ett passande uttryck alls då jag uppskattar honom varje dag, men det han gör för min ridning och utveckling som ryttare blir mer påtagligt när jag inte ridit honom på ett tag.
Under dessa få år han har bott hos oss har han visat vilken underbar häst han är, på alla sätt! Han är så trevlig, så lugn, orädd, välutbildad, världsvan… ja, listan kan göras lång. Det man har hört under alla år, att man ska lära sig av en läromästare är verkligen sant, det förstår man nu när man har provat en läromästare. Jag har istället gjort tvärtom, och ridit in alla mina hästar själv och utbildat vidare, och visst lär man sig mycket då också, men att få KÄNNA hur allt ska vara tillsammans med en häst som är välutbildad, det är ovärderligt.
Hursomhelst, den sista tiden har dock något inte varit som vanligt med Breziqa, det är inget stort och det är ingen hälta, men det är något. Exempelvis; Den annars så samarbetsvilliga Brezzi är nu lite motvillig att fatta galopp, det betyder att han inte tar galoppen vid första hjälpgivningen, utan kanske vid andra eller tredje hjälpgivningen. Min magkänsla har sagt mig att det är något som stör. Därför har han fått vila någon vecka eller två och jag har iakttagit honom noga på alla tänkbara sätt. Igår tog jag mig dock mod att rida honom igen, endast ett försiktigt litet pass. Som jag har saknat att rida honom, min fina, fina häst! Anledningen till ridpasset var att vi skulle prova en ny sadel, eftersom den andra börjar kännas lite trång vid bogbladen. Den nya sadeln var inte så mycket vidare än den vi redan hade, men jag ska prova några fler gånger för att se hur det känns. Kanske är det vår gamla sadel som är problemet?
Breziqa känns hursomhelst lite bättre igen, kanske behövde han vila, kanske blir det värre igen om vi börjar träna igen nu, men vi vågar prova iallafall. Kanske behöver han en genomgång av equiterapeut efter sommarens hopp på bocken under avelssäsongen… Eller kanske börjar han helt enkelt bli gammal, han är ju ändå tjugotre år!
Jag brukar för det mesta hoppa av Breziqa med ett leende på läpparna, men nu ska jag tänka på det lite extra, att vi ska ha kul ihop och njuta av varje stund tillsammans! Livet förändras – hela tiden, så vi ska passa på att njuta just nu.
Bilder från igår
