Rama är inriden som femåring. När hon kom till mig var hon riden kanske ett halvår och hade vilat under vintern och sen igångsatt igen månaden innan hon kom till Ängvaktartorp.
Här är en film på Rama i Slovenien, från hösten 2015.
Trots detta har jag själv ännu inte ridit på henne. Varför inte det kan man kanske undra? Tja, av olika anledningar. Den första tiden hos mig fick hon tid att vänja sig vid sitt nya hem och vi tränade/umgicks lite från marken. Sen kom hösten och vintern och jag tog mig aldrig tid till det.
Den andra anledningen är för att jag vill forma henne på mitt sätt, lite innan ridningen, eller kanske kommer det bli parallellt med ridningen, det visar sig.
Jag fick höra att Rama behöver någon som håller i när man sitter upp, och då tänker jag att då får vi öva mer på uppsittning. Fördelen med Rama är att hon är ung och bara lite riden, då går det lättare att lära om.
Nu när jag har börjat träna Rama inför ridningen så har jag insett att vid longering så tror Rama att det är full fart som gäller. Nu behöver jag visa henne att i min värld är det inte så longering går till. Jag vill att hon lyssnar på mig och väntar på mig.
Igår gjorde jag något jag i princip aldrig gör! Jag hade utrustat Rama med inspänningstyglar, jag tänkte prova om hon blev trygg av att ha det hon är van vid. Men väl på ridbanan knäppte jag aldrig fast dom, det behövdes aldrig tyckte jag. Hon kom ihåg förra träningspasset och lugnade sig ganska snabbt och kunde slappna av i kroppen och inte bara springa runt, så det blev ett bra träningspass, Rama var uppmärksam och kopplade av i att vi kunde ta det lugnt och skritta omkring på ridbanan.
Så här såg hon ut idag, varierad form, alltifrån bus och släng med huvudet, till lugn skritt.
