En kall januaridag drömmer jag mig bort till ett land där alptopparna skymtar mellan varje träd, till en plats där en möts av kilometervis av vita staket och oändliga hagar fulla med vackra vita hästar – nämligen lipizzanerns ursprungsland, Slovenien!
Det var mitten av september när vi landade på flygplatsen i Ljubljana, Slovenien. Hemma i Sverige hade det börjat komma höstkänslor, men i Slovenien var det fortfarande sommarväder, åtminstone första dagen.
Slovenien är ett litet land till ytan, endast ca 20 000 km2 stort. På vår resa under sju dagar hann vi därför se en stor del av landet då det var så korta avstånd överallt. Landskapet varierar från alpliknande vyer till mer sydeuropeiska vyer, fantastisk natur med mycket skog, precis som i Sverige.
Jag var inte så påläst om landet innan jag åkte dit, förutom om Lipica då, statsstuteriet där Lipizzanern föddes. Den historien har jag hört många gånger och därför kan jag såklart en del om just den biten, men mer om det en annan gång. Hursomhelst, som sagt, jag var inte så påläst om landet därför visste jag inte riktigt vad att vänta av landet som sådant, men Slovenien är verkligen ett trevligt och vackert land som jag absolut planerar att besöka igen, gärna med familjen också!
Dag 1 åkte vi buss från flygplatsen i Ljubljana, första stoppet var Bled Castle, ett slott som sägs vara det äldsta slottet i Slovenien, nämnt första gången någon gång under år 1011. Slottet ligger högt upp på en klippa, ovanför sjön Bled. Det var många trappsteg att klättra upp innan vi till slut nådde slottet och restaurangen där vi serverades en mycket god lunch som avnjöts till denna fantastiska utsikt.
Bussresan fortsatte någon timme till innan vi fick vi ett mycket varmt och kanske typiskt slovenskt mottagande på ett privat lipizzanerstuteri – Barbana Lipizzans. Där möttes vi av sång och dans och goda tilltugg. Sen var det dags att bli visad lipizzaner!
Senare på kvällen anlände vi till hotell Maestoso på stuteriet Lipica.
Dag 2 hade vi en ledig förmiddag innan vi skulle in på själva stuteriområdet för guidad tur på eftermiddagen.
Jag och mitt resesällskap, Therese från Stuteri Nådhammar, var rastlösa (det blir så när en är van att ha fullt upp på varsin gård) så vi gav oss ut på promenad för att utforska området på egen hand.
Det var helt fantastiskt och magiskt att promenera omkring på vackra promenad- och ridstigar och fantisera om att just här galopperade lipizzanerhovar för över fyrahundra år sedan! Helt plötsligt dök det upp en herre på en vacker, vit springare. Han hälsade artigt när han passerade oss.
Eftermiddagens guidade tur var tyvärr mest riktad till ’vanliga’ turister, dvs de hade inte gjort några extra ansträngningar för oss trots att resesällskapet var vana vid lipizzaner.
Men det var ändå en intressant tur, och framförallt fick vi VIP-kort för resten av resan, vilket innebar att vi hade fritt inträde till stuteriområdet under hela vistelsen.
Nu var det tyvärr slut på det fina vädret och det regnade i stort sett varje dag resten av resan. Jag fick springa in i souvenirshopen och köpa mig ett alldeles eget Lipica-paraply så blev jag inte störd mer av regnandet.
Varje dag kl 18 sprang stoflocken med föl i denna gång som gick från beteshagarna in till grushage vid lösdriftsstallet.
Vi lipizzanertokiga stod tålmodigt och väntade på att få se när alla hästarna travade förbi. Det visade sig att kl 18 var det lite sisådär med, ibland var dom i tid, ibland långt försenade, men väntan var väl värd! Det var verkligen magiskt med allt vad det innebär; gåshud på kroppen och nära till tårar.
Det är något alldeles speciellt med så många vita hästar på ett ställe, och såklart extra speciellt när det är rasen i ens hjärta. 
Här står flocken och väntar på att grinden ska öppnas till gången, jag gissar att det lockas med något gott i lösdriftsstallet.
Håll utkik efter del 2 i min berättelse om Slovenien-resan. Där berättar jag om besöket till Österrike och statsstuteriet Piber där vi hade äran att besöka Höstparaden med många fina uppvisningar.